Category: Krönikor

  • När medicinen är en antik existens

    När medicinen är en antik existens

    Läkekonsten har alltid balanserat mellan det traditionella och det banbrytande. Från blodiglar och åderlåtning till antibiotika och avancerad kirurgi. I dag står vi mitt i en liknande brytpunkt: tekniken och farmakologin erbjuder oss lösningar som för bara några år sedan hade framstått som science fiction, men vi tvekar.

    Sömnapné är ett talande exempel. Den som drabbas riskerar högt blodtryck, hjärtinfarkt och en livskvalitet som sakta gröps ur. Ändå är många ovilliga att använda CPAP-masken – en apparat som med jämna andetag bokstavligen blåser liv i natten. Kanske känns det för ovärdigt, för påträngande, för kliniskt. Så medicinen står där, redo att rädda, medan människan värjer sig.

    Nu kommer läkemedel som sulthiame in i bilden. Plötsligt öppnas en annan väg: tabletten som alternativ till maskinen. För vissa är det ett befriande perspektiv. Att svälja ett piller är vardag, att spänna fast en mask är en ständig påminnelse om sjukdom. Skillnaden är inte bara teknisk – den är existentiell.

    Men varför är det så svårt för oss att ta till oss det som fungerar? Historien är full av exempel. Vaccinationer mötte motstånd i generationer. Antidepressiva ses fortfarande av många som en tveksam genväg. När insulin först introducerades till diabetiker betraktades det nästan som en hädelse mot naturens gång. Och CPAP-masken? Den gör jobbet. Den räddar liv. Ändå samlar den damm i garderober världen över.

    Detta är en paradox i vår relation till medicin. Vi vill bli hjälpta – men inte till vilket pris som helst. Vi accepterar gärna en tyst tablett som verkar i bakgrunden, men en apparat som brummar i sovrummet påminner oss om att vi är sjuka. Det handlar inte bara om fysiologi, utan om stolthet, integritet och en kamp mot känslan av att kroppen inte längre är vår egen.

    Så frågan är: vågar vi möta det moderna utan att fastna i vår egen konservatism? Sulthiame och dess efterföljare kan mycket väl bli en revolution för människor som aldrig lyckats förlika sig med masken. Men kanske måste vi också reflektera över varför vi gång på gång gör motstånd mot det som kan rädda oss. Är det en sund skepsis mot övermedikalisering – eller en antik rädsla för förändring?

    Det som står på spel är inte bara nattsömnen, utan själva vår syn på medicinens roll. Ska den vara ett stöd vi bär öppet, med sladdar, ljud och maskiner – eller en osynlig följeslagare som löser problemen i smyg? Oavsett svar kommer framtiden att ställa oss inför fler sådana val. Och det är vi själva, inte bara läkarna, som måste lära oss att väga hjälp mot hinder, frihet mot stolthet.


    Fakta: Sömnapné och behandlingar

    • Sömnapné: Andningsuppehåll under sömn som kan leda till trötthet, hjärt-kärlsjukdomar och försämrad livskvalitet.
    • CPAP-mask: En maskin som med övertryck håller luftvägarna öppna under natten.
    • Sulthiame: Läkemedel som i studier visat effekt mot sömnapné och kan bli ett alternativ eller komplement till CPAP.
    • Utmaning: Många patienter avbryter behandlingen, trots att både CPAP och läkemedel kan vara livräddande.
  • Elsparkcykeln – från barnlek till stadsplåga

    Elsparkcykeln – från barnlek till stadsplåga

    Det började så oskyldigt. Elsparkcykeln var en gång en enkel leksak för barn. Ett par hjul, en bräda och ett styre – något man fick i födelsedagspresent och körde tills asfalten åt upp sina knän. Den var folklig, billig och framför allt: ofarlig. Ingen såg den som ett transportmedel, lika lite som man såg en studsmatta som en seriös träningsanläggning.

    Men någonstans på vägen bestämde vuxenvärlden sig för att ta barnens leksak, sätta dit en motor och kalla det “framtidens mobilitet”. Resultatet? En flodvåg av eldrivna raketer på hjul som nu invaderat våra städer som en grön plastpest.

    Från smidigt till smärtsamt

    Idén lät ju bra. “Hållbar transport.” “Delningsekonomi.” “Lätt att ta sig från punkt A till punkt B.” I verkligheten blev det från punkt A till akuten. I Stockholm snubblar turister över elsparkcyklar i varje gathörn, medan ortopederna gnuggar händerna inför ännu en sommar med brutna handleder.

    Företagen bakom lovade att de skulle lösa trafikkaoset. Istället skapade de ett nytt: packade trottoarer med slumpmässigt parkerade fordon som ser ut att ha kastats av en katapult. Man kan inte längre gå till bageriet utan att balansera över tre elsparkcyklar, två pizzakartonger och en chihuahua i reflexväst.

    Absurd teater på två hjul
    Bilden är densamma i varje stad:

    – En 42-årig småbarnspappa i kostym, halvfull efter afterwork, susar fram i 38 km/h längs Drottninggatan.

    – Bredvid honom vinglar en 19-årig student med en öl i ena handen och mobilspel i andra, fullt upptagen med att undvika både rödljus och verkligheten.

    – På trottoaren sitter en pensionär fast i en hög av tre vältande scootrar, förbannad men också för trött för att resa sig.

    Det är som att hela stan förvandlats till ett spontant gladiatorspel sponsrat av Lime och Voi.

    En ekonomisk fars

    Och smakar det så kostar det. Femton kronor för att låsa upp och därefter tre kronor per minut. För samma pengar kan du åka taxi, köpa en kaffe eller hyra en bil. Men här betalar du alltså för att riskera livet på en plastpinne med kinesiskt litiumbatteri. Det är mobilitetens ekonomiska motsvarighet till att köpa vatten på flaska i Vättern.

    När blev vi idioter?

    Vi älskar att låtsas att elsparkcykeln är framtidens transportlösning. Men i själva verket är den ett monument över vår kollektiva dumhet. Den gör oss latare, fattigare och trasigare – och får städerna att se ut som en loppmarknad efter ett jordskred.

    Lösningen

    Så vad gör vi? Det är enkelt. Vi förbjuder dem. Riv ut hela batteriflottan ur våra gator, lasta dem på en pråm och sänk dem i Östersjön som en modern version av Al Capones spritdumpning.

    Samhället har större problem än gängkriminalitet och inflation – men inget så akut som att varje trottoar numera ser ut som en efterfest på Toys”R”Us.

    Det är dags att ta vårt ansvar. Förbjud elsparkcyklarna. För stadens, för folkets och för våra fotleder.